Alice i Underlandet
Jag fick biljetter till Alice i Underlandet av min far, så jag och Madde ska gå och se den :)
Den här helgen har inte direkt vart toppen hittills, om man säger så.
Antingen känns det som att alla är arga på mig, eller så är dom det.
Jag vet inte, dom kanske ingår i nån Sura-på-Ejnar-sekt. Det känns lite sådär.
Imorn ska jag fika/någonting sånt med några från min gamla klass, har ingen aning om vilka som kommer, men.
Det blir trevligt, har tänkt mycket på klassen på sistone.
Jag tror inte att det riktigt börjat sjunka in förens nu. Det känns fortfarande lite som att jag, när jag vill skulle kunna åka tillbaka, allt och alla skulle vara där, oförändrade, precis som "vanligt". Precis som det alltid har vart.
Ibland hatar jag förändring, ibland är det bra. Det kändes bra att börja om på nytt, med ny skola och allt. Men samtidigt känns det som om jag aldrig kommer komma över Ellen, aldrig.
Jag hatar att folk förändras, jag har alltid haft svårt att acceptera att saker inte alltid kommer vara som dom alltid vart. Folket finns ju kvar. Det är ju inte så att jag aldrig mer kommer träffa dom. Men det är inte samma sak som då. För då märkte man knappt när folk förändrades, för att man själv var del av den. Nu kan man möta någon ett halvår senare och inse att personen inte alls är den samma. Det skrämmer mig.
Det har jag ju också gjort, såklart, jag har förändrats jävligt mycket. Jag har gjort och kännt väldigt mycket jag aldrig trott jag skulle. Det går inte att undvika. Men ibland skulle jag ändå kunna ge vad som hellst för att förhindra sånt här.
Jag tror jag kommer göra en tattuering eller nåt i minne till klassen alltså, det är ju ändå 9 år av mitt liv (och några gick jag ju till och med på samma lekis med).
Nämen på riktigt, jag saknar det som fan.
<3
Den här helgen har inte direkt vart toppen hittills, om man säger så.
Antingen känns det som att alla är arga på mig, eller så är dom det.
Jag vet inte, dom kanske ingår i nån Sura-på-Ejnar-sekt. Det känns lite sådär.
Imorn ska jag fika/någonting sånt med några från min gamla klass, har ingen aning om vilka som kommer, men.
Det blir trevligt, har tänkt mycket på klassen på sistone.
Jag tror inte att det riktigt börjat sjunka in förens nu. Det känns fortfarande lite som att jag, när jag vill skulle kunna åka tillbaka, allt och alla skulle vara där, oförändrade, precis som "vanligt". Precis som det alltid har vart.
Ibland hatar jag förändring, ibland är det bra. Det kändes bra att börja om på nytt, med ny skola och allt. Men samtidigt känns det som om jag aldrig kommer komma över Ellen, aldrig.
Jag hatar att folk förändras, jag har alltid haft svårt att acceptera att saker inte alltid kommer vara som dom alltid vart. Folket finns ju kvar. Det är ju inte så att jag aldrig mer kommer träffa dom. Men det är inte samma sak som då. För då märkte man knappt när folk förändrades, för att man själv var del av den. Nu kan man möta någon ett halvår senare och inse att personen inte alls är den samma. Det skrämmer mig.
Det har jag ju också gjort, såklart, jag har förändrats jävligt mycket. Jag har gjort och kännt väldigt mycket jag aldrig trott jag skulle. Det går inte att undvika. Men ibland skulle jag ändå kunna ge vad som hellst för att förhindra sånt här.
Jag tror jag kommer göra en tattuering eller nåt i minne till klassen alltså, det är ju ändå 9 år av mitt liv (och några gick jag ju till och med på samma lekis med).
Nämen på riktigt, jag saknar det som fan.
<3
Kommentarer
Postat av: Maribelle
I miss you to!
Vi alla måste ses..alltså klassen!
Postat av: sofia
jag gick bara ett år i klassen, men det kändes jättebra trivdes sjukt mycket. Saknar allla också och håller med dig, jag kan längtar tillbaka då och då.
Postat av: Nina
Åh, blev rörd av texten.. <3
Trackback
